Min sångröst, vem kan egentligen sjunga?

Så länge jag kan minnas har jag varit betagen av enkla men unika singer songwriter röster. Det är de som rört vid mitt hjärta allra mest. Jag tror det beror på att jag känt deras ärlighet och att det de sjunger om är äkta. De har berättat en historia och förmedlat en sanning och vågat visa sin sårbarhet genom denna äkthet. Det betyder att jag har haft lättare att ta till mig deras ord och budskap. Det handlar om en vanlig människa precis som jag. Jag kan känna det de känner. Det finns inget tillgjort och konstlat i deras uttryck. På detta vis hoppas jag att ni känner för mig.
Jag är en helt vanlig tjej som har upplevt en hel del i mitt liv som jag gärna delar med mig av genom min musik.
Jag anser mig inte vara en sångerska i den bemärkelsen, eftersom jag egentligen aldrig sjungit mer än någon annan som tycker om musik. Enda undantaget var 04-05 då jag sjöng i en kör för första gången, det var riktigt givande och jag fick bra träning och bekräftelse på att jag faktiskt kan sjunga, vilket inte varit självklart för mig.

Trots att jag haft artister med enkla, oskolade röster som musikaliska förebilder, så vet jag att självförtroendet ändå måste finnas där för att man ska våga sjunga.
Det handlar om att våga blotta sig själv och sina känslor, inte lika mycket om sångrösten. Man är väldigt utlämnad och behöver ha ett starkt behov att vilja visa upp sig och glädja folk om man ska klara av att uppträda inför publik, vilket jag också fick träna på under körtiden. Men om den ena biten är svagare än den andra så kan det betyda att det uppstår en inre konflikt som hindrar en från att ta steget fullt ut.
Jag har alltid sagt att alla som kan prata kan även sjunga, det är varje persons unika röst som är det speciella, som uttrycker känslor och stämningar på ett vis som bara just den personen kan göra. Man kan lära sig att utnyttja den röst man har på bästa vis. Det var bra att få lära sig att värma upp rösten och öva upp sitt röstomfång under tiden med kören, det har jag nytta av för all framtid. Vi hade många trevliga stunder tillsammans och det var en väldigt viktig tid i mitt liv där jag fick förbereda mig på att våga stå på egna ben och göra nånting av mitt eget skapande. Sångerna var otroligt vackra och jag är tacksam över att ha fått vara en del av detta för mig helt nya sammanhang. Jag fick uppleva glädjen att dela sången och musiken tillsammans med andra och jag fick den bekräftelse och skolning som jag behövde för att kunna gå vidare. Nu finns endast ett kärt minne kvar och jag står här själv igen som soloartist med mina egna sånger. Jag har hittat hem nu.

Att sjunga på svenska eller engelska?

I Sverige finns en tendens att ha fokus på det engelska uttalet. Jag tror vi har ett språkkomplex när det gäller engelska. Fastän vi är en av de länder som är bäst på att prata engelska så ska det alltid kommenteras och kritiseras som att vi borde skämmas att vi inte pratar identiskt med en infödd amerikan eller engelsman. Det är klart att man inte kan låta som en infödd om man är svensk, men det många svenskar inte vet är att det anses som lite charmigt och udda att ha en liten brytning. Vad vore Bob Marley om han inte hade haft sin härliga Jamaicanska brytning.
Det är just det som är Bob Marley. Nat King Cole sjöng in sina vackra ballader på en väldigt bristfällig spanska i slutet av 50-talet, men de spansktalande älskade hans låtar ändå och han blev respekterad för just det faktum att han ville och vågade göra en sån inspelning på deras språk. Det slutade med att alla gick runt och sjöng hans låtar med just hans speciella accent från skivan.
När jag hörde det fick jag belägg för det jag alltid känt, att man ska göra det man känner för, sjunga på det språk som känns bäst för en, oavsett om man är perfekt i kritikernas ögon eller inte.
Men det dessa kritiker inte tänker på är att en konstnär och artist gärna vill kunna glädja människor i andra länder också, inte bara de som förstår svenska.
Det skulle vara så gott som omöjligt att nå fram med sitt budskap någon annanstans än i Sverige om man begränsade sig enbart till sitt eget språk, som i mitt fall är svenskan.
Det finns även en helt annan mjukhet i engelskan som gör att jag tycker att det är lättare att sjunga och att rösten flyter på ett helt annat sätt än svenskan som ger mig en känsla av stackato.

Visst är det mycket enklare att kunna uttrycka sig på sitt eget modersmål när man skriver, så att man kan svänga sig med orden obehindrat, men det hindrar inte mig att skriva på bägge språken. Jag har märkt att när jag uttrycker mig på engelska får jag kontakt med mina känslor på ett helt annat sätt. Hela jag känner mig mer poetisk när jag för ett samtal på engelska, speciellt på ett känslomässigt plan. Det låter kanske bättre när man känner sig som om man vore med i en amerikansk film, inte vet jag. Eller så måste man gräva så djupt efter de ord man behöver så att man samtidigt får kontakt med de känslor som ligger begravda på samma ställe. Eftersom jag vill använda mina egna ord på mina känslor så använder jag mig av de ord som finns i mitt engelska ordförråd annars skulle det kännas väldigt fel.
Det blir givetvis ett enklare språk jag använder mig av än om jag skulle skriva om samma sak på svenska. Men man ska komma ihåg att man skriver för många andra som inte heller har engelskan som modersmål som också gärna vill förstå. Enkelheten når lättare fram till mottagaren och jag kanske överraskar när jag säger att många amerikanare faktiskt gillar svenskarnas direktöversättning från sina egna ordspråk. Det har min svenska singer songwriter väninna som bott i USA i över tre decennier konstaterat.
Det handlar ofta att som poet, diktare, låtskrivare hitta nya sätt att beskriva nånting på och inte bara använda sig av några gamla utnötta fraser. Det är klart att de med engelska som modersmål gillar när de får höra något nytt uttryck som inte skulle bli lika spännande om man använde sig av det uttrycket de är vana med.
Det är nog nånting som de flesta språkkritiker inte har ägnat en tanke åt. Jag tycker det verkar väldigt logiskt.

Röst, sångteknik och låttexter, att våga ta ton

Jag hade aldrig nångång tidigare övat min sångröst utan det har bara varit ett naturligt intresse som funnits med sen jag var liten. Jag har sjungit med i bra låtar som jag hört på radion, precis som så många andra. Jag har inte haft samma tid nu att lyssna på musik och memorera andras låttexter som när jag var yngre då jag bara kunde ägna mig åt såna trevliga nöjen, jag har istället valt att lägga min tid på mitt eget låtskrivande. Det har känts som ett bättre val att skriva mina egna låttexter eftersom jag inte har haft tillgång till andras låttexter alla gånger och det är svårt att sjunga om man inte har en text. Man får komma ihåg att innan internets tid så var det inte lika lätt att hitta låttexter.  När jag var yngre skrev jag oftast av en text genom att lyssna mig igenom den tills jag hade fångat upp alla orden som jag förhoppningsvis hört rätt. Det är ingen garanti att jag kan mina egna låttexter bättre bara för att jag skrivit dem själv i och för sig. Det beror på om jag har haft tid att memorera dem, vilket jag kanske inte har tagit mig tid till. Jag skriver hellre en ny text istället för att fastna på en låttext som redan är färdig. Fördelen är att jag åtminstone har tillgång till mina egna texter och vet vad jag skrivit.

Jag är imponerad av andra artister hur otroligt många låttexter de lärt sig utantill av både sina egna och andras. Önskar att jag kommer att få uppleva det nån dag igen, om det är möjligt vet jag inte, annars får jag vara glad ändå och vara tacksam för de bitarna jag är bättre på. Man kan ju inte vara duktig på allt och det jag vet säkert är att jag är en låtskrivare som vill förmedla mina låtar. Lika naturligt som att jag talar med en vän med min egen röst, lika naturligt är det att sjunga mina egna låtar. Så jag har lättare att identifiera mig med benämningen singer songwriter än som ren sångerska eftersom jag sjunger och är låtskrivare.
Det finns ibland personer som glömmer bort hur viktigt det är med varje människas unika, personliga uttryck. Jag anser att varje person har sitt speciella uttryck som den ska vårda och det finns inget rätt och fel. Det är en personlig åsikt vilken röst vi tilltalas av och du med just din specifika röst kommer att nå in i de hjärtan som behöver det.
Så sjung när du känner för det och bry dig inte så mycket i vad någon annan ska tycka. Det finns någon som kommer att tycka om dig och din röst och om du kan glädja en enda person så var det mer än om du hade valt att vara tyst och inte sjungit alls. Det är värt att våga ta ton, för våra själar mår bra av att få sköljas och renas av vackra toner.
Oavsett om du sjunger eller inte så finns det toner som skapats av någon speciellt just för dig. Upptäck de tonerna och låtarna som får dig att komma närmare den du är och bli en del av denna underbara energi som finns i olika slags musik och sång.

Mitt förhållande till gitarrer och en världsberömd gitarrist på besök hos mig

Jag fick min första gitarr i julklapp av min farmor och farfar när jag var tio år. Det var stort och skulle leda till nåt ännu större senare vet jag nu med facit i hand.
På julaftonskvällen var jag fullt upptagen av att roa mig med alla fina julklappar jag fått och äta gott. På juldagsmorgonen vaknade jag tidigt och jag minns än idag den speciella känslan av att sätta mig med min nya gitarr i det tysta huset där alla andra sov och ta de första ackorden.
Jag gjorde min första låt den morgonen som handlade om de olika årstiderna. Den kanske var lite enformig, men man ska nog inte begära för mycket av sig själv när man precis fått sin första gitarr. Låten bestod av tre ackord och den gick runt precis som årstiderna, så den var nog egentligen ganska realistisk. Det roliga när man ser tillbaka är att jag gjorde min egen låt på en gång innan jag började dra på gamla oxar i gitarrböckerna. Det föll sig naturligt eftersom jag då var fri att spela det jag ville. Så jag ser att jag redan på ett tidigt stadium var en fri skapande själ.
Det hade kunnat bli riktigt bra och det blev väl i och för sig bättre och jag avancerade till snapsvisor och annat lustigt som jag hittade i min gitarrspelande pappas gömmor.
Jag sjöng Gällivarevisan med finsk accent och övergick till lite finare ballader som Rod Stewarts I am sailing. Jag lärde mig de flesta vanligaste ackorden som jag kom relativt långt på, men eftersom jag tyckte det var svårt att ta vissa ackord och det gjorde så ont i fingrarna, så blev det svårt att spela en låt från början till slut.
Därför tröttnade jag och en annan bidragande orsak var att jag inte hade ackorden till de låtar som antagligen hade varit mer inspirerande för mig att spela. Om jag hade haft möjligheten att spela på en mer lättspelad gitarr eller haft en elgitarr tror jag att det hade varit lite enklare rent praktiskt att klara av att ta ackorden, eftersom halsen på en elgitarr är smalare.
Att det låter mer med en förstärkare och jag kunnat ändra till olika sound hade nog ytterligare varit en sporre för mig.

I perioder har jag återtagit gitarrspelandet och varit ambitiös, men jag har trots det aldrig blivit någon gitarrist i dess rätta bemärkelse. Jag har ändå klarat mig bra som singer songwriter eftersom jag sällan använder gitarren när jag skapar musik.
Det närmaste professionell gitarrist jag har kommit är inte jag själv, utan när den världsberömda gitarrvirtuosen och sologitarristen Preston Reed var på besök ifrån USA och bodde hemma hos mig med sin dåvarande fru, min singer songwriter väninna Sofie som bor i USA. Han har spelat med de riktigt stora där jag kan nämna  ett par som Paul McCartney och Bonnie Raitt.
Jag lyckades i varje fall imponera lite när han såg att jag hade samma märke på min gitarr som han gjorde reklam för runt om i världen, en Washburn. Det är klart att han inte kunde passera en Washburn utan att känna på strängarna. Gitarren fick bra betyg, men jag höll mig långt ifrån gitarren själv vid tidpunkten vill jag tillägga. Energierna från en världsartist låg kvar som en dimma i mitt hem efter att de rest tillbaka till USA, den tonade sakta ut innan jag hann fånga den. Men min Washburn kommer nog aldrig att glömma när den låg i famnen på denna stora gitarrist och världsartist som reser runt om i världen och uppträder med sitt unika gitarrspel. Min första stålsträngade gitarren har en naturligt ljus träfärgad framsida med vinröd baksida.
Den fick efter några år en helsvart vän vid namn Levin som var något mer hårdspelad. Sommaren 2014 gjorde jag mitt livs bästa gitarrköp när jag slog till på en fantastiskt vacker och lättspelad Hagströmgitarr, Sunburst med vacker mahognykropp och hals. Om jag hade vetat vad jag nu vet att om man lägger ned några tusenlappar extra när man köper gitarr så kommer man ha igen det flera gånger om. Man kommer ha en sportlig chans att lära sig spela då det inte kommer göra lika ont i fingrarna. Ett köp jag skulle ha gjort redan på 80-talet för att ha haft helt andra förutsättningar. Jag hade sprungit maraton i klumpiga platåskor kan man säga. Senare köpte jag även en liten mindre modell på gitarr som kan vara smidig att ha med sig på resa också, en Fender med Sunburst och mahogny kropp och hals.  Jag blev förälskad i den på en musikaffär i Borlänge och kunde inte lämna butiken utan den gitarren.

Jag köpte även min första elgitarr när jag var i Kina, Shang Hai på en musikaffär när jag hittade en exakt kopia av en Gibson Les Paul, svart och guldfärgade kanter, en Epiphone med väldigt bra ljud. Jag var rädd att den skulle bli skadad så jag lyckades med vissa protester ta med den som handbagage.
En gitarr väcker många frågor och nyfikna blickar. Vem är hon och var har hon varit, såna frågor som jag fick svara på när tulltjänstemännen tog in mig av ren nyfikenhet. Kanske trodde de att jag kom ifrån en världsturné och skulle hem. Alla samlades runt mig och ville ha en del av stjärnglansen. Jag ville inte göra de besvikna så lämpligt nog hade jag min fullängds-CD i handväskan som jag kunde visa upp. Alla sken upp och de fick bekräftat det de trodde, jag var en stor artist som reste i musikens tecken. Bara halva historien var sann, att jag är en skivartist.
I framtiden kanske andra hälften av historien också blir sann, att jag en dag ska resa som en stor artist, inte bara med musiken i min väska utan även i större sammanhang.
Alla gitarrer har gjort sina egna resor och gemensamt är att de alla funnit vägen hem till mig där de nu har funnit varandra och förgyller tillvaron för mig.
Jag blir glad av att titta på dem för de symboliserar mitt liv och den jag är, för det var där det började en gång. Jag påminns varje dag om vem jag är när jag ständigt ser dem på en mycket synlig och utmärkande plats i hemmet. Så visst gillar jag gitarrer, jag äger sex stycken, varav den ena är min första, en Giannini. Jag blir ingen bättre gitarrist för att jag har flera gitarrer, men det aldrig är försent att lära sig nånting man är intresserad av. Allt man fokuserar och lägger ned tid på kommer man utvecklas i så det handlar bara om att prioritera. Nu förtiden finns det så många sätt att lära sig och nu kan man lära sig av och spela med sina idoler som har egna gitarrlektioner på internet. Fantastiskt inspirerande. Det gäller bara att sålla bort oväsentliga saker i sitt liv som tar tid.

Att komponera, skriva låtar och fånga känslan. Liveframträdandet i Skottland

När jag komponerar och tonsätter mina låttexter så är det lättare att använda det instrument jag behärskar, som gör det jag vill, min röst. Så jag spelar in min röst a capella så att jag minns melodin på verserna och refrängen. Det är viktigt att jag får spela in det annars finns det risk att jag glömmer låten och det vore synd eftersom den antagligen aldrig kommer tillbaka igen.
A life in satisfaction damp ned till mig när jag och min dotter satt på tåget från Göteborg. Vi var just hemkomna till Sverige från en otroligt lyckad tvåveckors semester i Skottland och England.
Den har gått till familjens egna världshistoria som vi kunde leva på i flera månader och minns tillbaka på än idag.
Vi hade rest runt i Skottland i en vecka, upplevt många trevliga saker, mött intressanta, vänliga människor och haft glädjen att uppleva kulturen och traditionerna på nära håll.
Vi fick chansen att göra ett spontant liveframträdande på en Ceilidh (uttalas Cayly) i norra Skottland i en liten by som heter Tain. Där var vi ett lite exotiskt inslag bland säckpipor, andra spelemän, sjungande skottar, söta dansöser som dansade Riverdansliknade danser. Vi fångade en violinist och tog med honom utanför de höga säckpipetonerna som överröstade allt, för att kunna sjunga låten för honom så att han fick chansen att lära sig min låt A simple man som ligger som låt nr sju på albumet. Den har en en irländsk/skotsk folklig ton i sig både i texten och musiken, så vi tyckte att den skulle passa bra där. Det kändes speciellt att få vara i deras bystuga i den lilla byn där de flesta byborna och tillresta hade kommit för att närvara. Det var dans, alla var glada och vem som helst som kände spontant att de ville gå upp och dela med sig av något fick göra det utöver de som redan fanns med på repertoaren och musikerna hjälpte till på bästa sätt. Nu började det likna den typen av semester som jag uppskattar. När man får uppleva nåt äkta och unikt i all sin enkelhet och bli en del av livet och människorna som lever där.

Av två veckors upplevelser i Skottland och London hade vi samlat på oss så mycket skratt och glädje att det bubblade i oss när vi satt på tåget hem ifrån Göteborg.
Vi visste knappt hur vi skulle kunna bärga oss innan vi fick komma hem och berätta om allt och visa alla bilder. Jag kunde inte hålla glädjebubblorna tillbaka helt enkelt, så ganska snabbt efter att vi klivit på tåget så började orden komma samtidigt som musiken. Jag skrev ned texten men jag hade ingenting att spela in på och det är katastrof eftersom jag inte skulle kunna hålla kvar alla toner under 45 mil. Men jag kom på den briljanta idén som jag brukar ta till vid akuta situationer som denna, att ringa min egen telefonsvarare. Då hade jag en telefonsvarare kopplat på min hemtelefon, men annars brukar jag stänga av min egen mobil och ringa från en annan mobil till min, för att sjunga in på mobilsvar. Nöden har ingen lag och det gäller att vara uppfinningsrik eftersom jag vet med all säkerhet att jag inte kommer att minnas låten i detalj mer än om jag hela tiden sjunger den. Ganska ofta händer det att jag glömmer bort hur versen går när jag byter melodi och arbetar med refrängen. Jag skriver inte noter, annars hade jag givetvis kunnat skriva ned den på så vis. Tack och lov så fungerade min inspelning så även ni kan få ta del av den lyckokänsla jag kände och som vi kom hem med. Visst är det lätt att skriva låtar när man är ledsen och känslorna är starka, men jag tycker att det är lika viktigt att minnas de lyckliga stunderna. Det är helt perfekt att i efterhand kunna framkalla den känslan igen på beställning genom att bara trycka på en knapp och spela den speciella låten.