När det gäller musik så är jag en person som gärna lyssnar på ny musik och går vidare. Förut kunde jag fastna för nån platta som jag spelade mycket, men nu vill jag gärna variera mig lite mer. En skiva är så starkt förknippad med tiden man lyssnade på den och eftersom jag föredrar att röra mig framåt i livet istället för att gå tillbaka, så känns det lite konstigt för mig att lyssna för mycket på sånt som redan passerat i mitt liv. Jag är ingen nostalgiker som sitter och minns gamla goda tider genom musiken direkt, men det finns vissa låtar som trots sin ålder kan var trevliga att lyssna på även om bäst före datum borde gått ut för länge sen.

Jag inser att jag under hela min uppväxt utan att jag reflekterade över det då, faktiskt lyssnat väldigt mycket på olika singer/songwriters där texten har stått i fokus och som även hade en finstämd, harmonisk musik som grep tag rejält i själen. Jag visste mer om musik då känns det som eftersom det var lite lättare att hålla reda på artisterna och det som spelades. Jag lyckades på nåt vis få fram den slags musik som tilltalade mig dels på egen hand, sen hade jag min pappa som introducerade mig till mycket och fortsatte köpa bra musik. Efter upptäckten av alla hans gamla jukeboxskivor som var från 50-60 talet blev det ny musik som spelades just då, alltså 70-tals musik från USA och Kanadas topplistor. Eftersom min pappa jobbade en längre period i Kanada 1974, kom han hem med det allra senaste i musikväg, som inte kom till Sverige förrän långt senare och vissa skivor nådde nog aldrig hit ens. En av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna är Seasons in the sun med Terry Jacks. Jag älskade verkligen den låten. Det var en av skivorna han hade med sig hem 1974 och en annan som jag också tyckte om var The night Chicago died med Paper Lace. Det jag inte visste förrän nu när jag kollade upp de här låtarna, var att ingen av artisterna är upphovsmän till låtarna, utan Seasons in the sun var ursprungligen på franska och The night Chicago died var på spanska, men se så bra det blev i slutändan, två låtar som håller än idag.

Musiken letade sig in i min själ på ett enkelt sätt under de första tio, femton åren och även om det funnits många låtar jag tyckt om under åren som gått, så har jag en speciell känsla till de låtar som gjorde intryck på mig när jag var ung och oförstörd och hade ett rent musikaliskt konto på musikbanken. Nu har jag hunnit sätta in så mycket mer på den banken så det är lätt att bli lite avtrubbad genom åren, eftersom det finns så mycket bra musik och källan uppenbarligen aldrig sinar. Det är egentligen ganska fantastiskt att man med några ackord kan skapa nåt helt nytt. Det borde ju ta slut på kombinationer av toner så att allt skulle låta som nåt som gjorts tidigare tillslut, men nej då, inte alls. Musiken har en form som är förevigt formbar och gränslös.