När jag var i yngre tonåren började jag förutom att hålla koll på topplistorna även lyssna på David Bowie, Dire Straits, Gary Numan och Bob Marley, för att nämna några. Jag köpte min första Dire Straits platta när jag var tolv år. Det var inte direkt vad mina jämnåriga kompisar lyssnade på då. Jag hade nog några musikaliska änglar vid min sida som påverkade mig att hitta rätt i skivdisken.

När jag var sex år började jag köpa mina första skivor och eftersom jag är uppväxt i en mindre stad och vi bodde nära centrum så gjorde jag ofta mina egna utflykter. Det började med singlar, sen blev större och större inköp och när jag var tolv år minns jag att jag kom hem med ett helt gäng nyinköpta LP-skivor. Det var väl ingen i min närhet som riktigt förstod vitsen med att köpa så många vid samma tillfälle, men hade jag inte gjort det så hade jag definitivt inte upptäckt Dire Straits. Då hade jag känt mig tvungen att välja några säkra kort och inte som jag gjorde, även välja några högoddsare som en ren chansning. Det var genom mängden jag fann guldkornen.

En gång precis när mitt skivintresse börjat, i sexårsåldern stod jag vid skivdisken och lyssnade på en bra singel. Jag diggade musiken med hörlurarna på och var i en helt annan värld. Jag blundade och nickade med huvudet i takt och sen plötsligt när jag slog upp ögonen så såg jag till min fasa att expediten hade stått och betraktat mig utan att jag visste om det. Hon log och såg väldigt road ut och tyckte väl att jag var väldigt gullig eftersom jag inte var mer än sex år vid tillfället. Men jag tog illa vid mig och kände mig heldum, som att jag inte blev tagen på allvar. Det var ju ett intimt och känslosamt ögonblick för mig och där kom hon i min privata sfär och bröt förtrollningen. Det var inte snällt och ärligt talat tror jag att det är den kvinnan som påverkat mig så att mitt behov för att visa upp mig och uppträda är minimalt. Förstår inte riktigt vitsen med att nån skulle se mig sjunga, varför skulle det vara intressant? De kan ju lyssna på skivan, tänker jag och lutar mig tillbaka i min trygga lilla värld. Det var en tjej som försökte få mig att förstå varför intresset är stort och hon lyckades få mig en liten bit påväg. Jag förstod vad hon menade i varje fall, men det är en annan sak att se på mig själv med samma ögon som andra ser mig. Jag uppskattar verkligen livekonserter och vet hur speciellt det kan vara, men då är det ju jag som ser nån annan, det är skillnad. Jag får väl försöka leta på ett riktigt trevligt gäng som kan kompa mig om jag ska spela live, så blir det säkert lite roligt även för mig. Jag vill gärna förmedla glädjen och ha kul, det får inte bli för pretantiöst utan lite mer enkelt med unplugged-känsla, då skulle jag nog känna mig mer hemma. Jag är ju ändå dalkulla så det finns nog en hel del vanligt, hederligt tjo och tjim i mig när jag tänker efter. Så ta fram en upptrimmad fiol och lite folkliga toner som man kan stampa takten till i trägolvet så det blir lite back to basic, och chansen är större att jag kikar fram på en scen nära dig.
Tänk vad små saker i ens liv kan ställa till det, som kanske egentligen inte alls var illa menat. Get over it Tina och ta till dig lite av Magnus Ugglas attityd och tänk, Det skiter jag iiii!!!